Nedan publicerar jag en text jag skrev för en del år sedan på min gamla blogg. Det är rakt av ur minnet det som hände den där ofattbara morgonen den 11 september 2001. Jag och Marie Nyreröd befann oss i New York för att göra reportage för det då relativt nystartade programmet Kobra. Det hela är förstås ett outplånligt minne eftersom vi var så nära själva anfallet …
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
Mitt jobb som fotograf hos Sveriges Television innebär en hel del resande. Vissa resor blir minnen för livet, ibland är det saker vi är med om och ibland är det personer vi möter som gör dem speciella.
Jag kommer t ex aldrig att glömma den 11 september år 2001 när jag tillsammans med Marie Nyreröd befann mig i New York. Vi bodde på Chelsea Hotel, inte alls långt ifrån World Trade Center. Från taket av det hotellet filmade jag det värsta jag någonsin sett med egna ögon; då när den första skyskrapan rasade samman i ett moln av damm.
Allt blev stilla
Alla som befann sig på taket blev helt tysta. Jag hörde min egen röst svagt utropa ”Gode Gud”… Jag minns att jag tänkte ”nu dör det en massa människor”. Bilden i sökaren sitter fastetsad i mitt huvud, hur toppen på skrapan plötsligt lutade till och sedan sjönk rakt ner för att totalt krossa allt som fanns därunder. Allt glas som formligen sprutade runt i den svarta röken och blixtrade i solen. Den enorma damm- och rökpelaren som fyllde det utrymme som alldeles nyss varit ett högt hus fyllt av människor. ”Såg du?”, hörde jag Marie säga med svag röst. Känslan var helt och hållet overklig. Solen sken från klarblå himmel, det var nästan absurt hur vackert väder det var just den där dagen. Det kändes som att det gick i slow motion. Jag minns en ung kvinna, hon stod med sin kamera redo men lät den bara sjunka ner då det gick upp för henne vad som just hänt, rakt framför våra ögon. Jag gick försiktigt fram mot henne med min stora betakamera på axeln, jag såg hennes förtvivlan, hon grät och bad tyst under det att tårarna föll längs hennes kinder. Jag backade undan och lämnade henne ifred.
Flera av dem vi mötte på taket hade vänner och bekanta som arbetade där i tornen.
Det var förfärligt. Jag kan aldrig glömma den där stunden, stämningen var oerhört tät.
Allt blev stilla.
Vi tittade ner mot gatan och såg folk som sprang mot sina hem.Människor vällde upp ur tunnelbanestationerna. Många drabbades av panik, ändå rådde ett förvånansvärt lugn. Vi kunde se militärens F-18 kretsa runt Manhattan, redo att skjuta ner ytterligare plan på väg mot staden?
Ingen visste.
Strax efter att vi lämnat taket rasade även det andra huset ned.
Den här bilden togs på kvällen den 9 september 2001. Jag var kvar på taket ända till det stängdes. En japansk turist tog fotot. Runt om Manhattan kunde man hela tiden se hur både helikoptrar och små flygplan cirkulerade, förmodligen med turister ombord, och jag tänkte: ”vad underligt att de får flyga så nära dessa jättehus, tänk om de skulle navigera fel och helt enkelt krascha rätt in i ett av husen!”… Bara drygt ett dygn senare var bägge husen borta, nästan tretusen människor förintade bland skrot och damm, i resterna av det som en gång var det stolta World Trade Center.
Samtal från Sverige
Den där mardrömslika dagen var egentligen vår sista arbetsdag, morgonen efter skulle jag flyga hem och Marie hade planerat en tripp till Chicago. Vi skulle iväg och filma trädgårdskonst norr om staden. Vi hade gjort ett reportage om konstnären Jeff Koons och skulle komplettera med ytterligare bilder av hans verk. Alla grejer var packade, vi släpade ut väskorna till hissen och ställde oss att vänta. Precis när hissen kom, dörren sköts upp och vi lyfte väskorna så ringde det i Maries mobil. Det var ett samtal från Sverige, en kollega som ringde och undrade om vi visste vad som hänt och undrade hur vi mådde. Fast vi befann oss så nära visste vi vid det skedet ingenting, vårt fokus låg helt och hållet på det jobb vi skulle utföra. Som ni kanske förstår åkte vi inte ner med hissen.
Snabbt tillbaka till hotellrummet, jag såg direkt den stora, mörka molnpelaren mot den blå himlen. Vi slog genast på tv:n, då spekulerade man fortfarande om att det kanske var ett litet plan som kraschat mot tornet, ingen visste säkert. Efter en tid visades plötsligt en bild på planet som flög rätt in i tornet med en enorm explosion som följd. ”Otroligt”, tänkte jag, ”har de redan hunnit göra en animation av olyckan”. Sen kom det som ni alla säkert sett och hört flera gånger därefter. Studioreportrarnas upprörda och tidvis förvirrade röster som försökte förmedla det ofattbara, ”another plane just crashed into the other tower, oh my God”…..
Det var direktsändning.
Vi hade just sett ännu ett flygplan flyga rätt in i den andra skrapan.
Det var ingen film. Det hände på riktigt, alldeles utanför vårt fönster.
Planet vi just sett krascha i direktsändning flög rakt ovanför oss.
Hur långt kan det ha varit emellan flygplanet och vårt hotell?
400 meter? 200 meter? Mindre?
Tankarna svindlade.
Det var en overklig känsla att se på teven vad som hänt och sedan bara behöva vrida på huvudet för att se röken mot himlen. (Bilden tagen ett par dagar efter attentatet, från början var rökpelaren mycket svartare och högre).
När jag förstod att det faktiskt var ännu ett plan som kraschat in i systertornet tittade jag ut genom fönstret och kunde se hur det mörka molnet växte sig allt större. Dessutom såg vi nu att det var ett stort passagerarflygplan och jag minns hur jag sjönk ner på knä framför teven, att jag stirrade på den ofattbara bilden och fylldes av enormt starka känslor, känslor jag aldrig förr upplevt.
”Jag vill inte vara med om det här”, sade jag till mig själv såväl som till Marie. Det kändes plötsligt som att ett tredje världskrig stod för dörren och jag befann mig enormt långt hemifrån, långt ifrån mina nära och kära. Så många tankar hann rusa genom skallen men jag minns just den där otäcka känslan av att jag kanske aldrig mer får träffa dem jag älskar allra mest, min familj, mina vänner.
Mobilen ringde med jämna mellanrum och det började också ringa i hotelltelefonen. Man ringde från SVT i Stockholm, undrade hur vi mådde och om vi kunde sätta igång och jobba med detta. Vi var just då det enda svenska tv-teamet på plats i New York. Flygplatserna stängdes i hela USA så det blev omöjligt för andra att ta sig dit. Och där, mitt i förvirringen och den absurda situation vi hamnat i hade vi inget annat val än att ikläda oss våra professionella roller. Rapport ville att vi skulle göra inslag och Marie ombads att göra ”direktare” (livekontakt med studion hemma i Sverige via länk från CBS i New York).
På kvällen den 9 september 2001 promenerade jag från Chelsea Hotel ner till World Trade Center. Jag stannade till i Tribeca och tog den här bilden. Det var en underbar kväll, ”indiansommaren” spred skön värme.
Det första jag gjorde var att leta upp ägaren till hotellet (Stanley Bard) för att få honom att släppa upp mig på taket. Han vägrade förts tro på mig, han hade själv varit nere i källaren och hade inte en aning om vad som hänt. Till sist följde han med mig upp, där fanns redan en hel del folk. Stanley blev helt förstummad. Jag började filma. Efter en stund kom Marie upp på taket och vi gjorde en del intervjuer. Flera av dem som befann sig däruppe hade vi dagarna innan intervjuat under helt andra omständigheter. Förutom reportaget om Jeff Koons gjorde vi också ett om just Hotel Chelsea. På grund av det som hände växte vårt reportage till en hel dokumentär om det legendariska hotellet (där t.ex. Bob Dylan bott en längre tid).
Mitt besök på toppen av World Trade Center var det andra i mitt liv. Första gången var hösten 1982. Föga kunde jag ana att det här skulle bli den allra sista bilden jag fick med mig därifrån.
Redan första dagen fick vi ihop två inslag och Marie gjorde två direktare. Att resa hem dagen därefter var ju bara att glömma. Vi fortsatte att jobba för nyheterna ännu ett par dagar innan SVT:s korrespondent till sist kunde ta sig till staden med tåg. Marie och jag fortsatte vårt arbete med dokumentären. En vecka senare än planerat landade jag till sist på Arlanda. Av alla hemkomster jag varit med om så tar den nog priset. Känslan då jag satte mig i planet där på Newarks flygplats och vi till sist lyfte – den var stark.
Minnet lever kvar. Efter en dryg timme där på taket, med en fantastisk solnedgång över New York, så stannade jag till på marken nedanför, tittade upp mot de enorma tornen och fångade ögonblicket så här. Det kan jag aldrig någonsin glömma. En dag till skulle husen få stå. Sen blev de historia.
/ Sven-Åke Visén, filmfotograf på Sveriges Television
