Gyllene stenstod i Solna

Idag hade jag anledning att snurra runt i Solna och hamnade i Västra Skogen. Där, längst ut på ”kanten”, med utsikt mot bl.a. Traneberg står denna imposanta skulptur. En reslig stenstod skapad av någon konstnär jag ej vet namnet på. Men en sak är jag osäker på; är det meningen att skulpturen ska vara så här gyllene? Vackert, tycker jag, men det kan också vara så att någon helt enkelt sprejat den i guldets färg. Någon som vet mer om detta?

UPPDATERING: Efter lite research hittade jag förstås svaret, citerar här direkt från bostadsrättsföreningen Fältmarskalkens hemsida:

”Skulpturen Porten (1971) av Björn Erling Evensen (f. 1924) är placerad
vid Johan Enbergs väg med utsikt över Ulvsundasjön. Denna monumentalskulptur –
en fyra meter hög förgylld bronsskulptur – är ett bra exempel på hur viktig
placeringen är för att ett verk ska få sin optimala verkan. Evensens arbeten
genomsyras nästan alltid av andlig mystik. Redan som mycket ung lär han ha sagt:
”Formen som isolerad företeelse blir för mig tyst och meningslös. I min skulptur
vill jag bära fram tankar och visioner som, utan att förneka skulpturen som
uttrycksmedel, kan bli till berättelse, poesi och dramatik.”

På en höjd ut mot Mälaren i Solna hittar man denna läckra skulptur, som ett mini-Stonehenge i guld …

 

Nancy – fin stad i Frankrike!

Sommarens häftigaste mediaupplevelse var på det här torget i Nancy, Frankrike. På fem fasader visades otroligt snygga, animerade filmer simultant med vacker musik därtill. Men bara att se torget som det är räcker gott …

 

Stockholm, Stockholm, stad i världen …

Idag fick jag än en gång förmånen att kliva upp i ett av Stockholms kyrkotorn. Eller förresten, Riddarholmens kyrka är ju inte längre en kyrka … Nåväl, den omnämns fortfarande som en kyrka. Och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta någon enda byggnad i Stockholm som kan erbjuda en mer storslagen utsikt över vår vackra huvudstad! Kyrkan ligger verkligen mitt i. En hänförande vy över Riddarfjärden, fågelperspektiv mot Rosenbad och man måste faktiskt titta ner på stadshuset! Gamla stan ligger som en tårta med Skansen som bakgrund och söders höjder är bara så läckra härifrån! Att se skatteskrapan, söders torn och folksamhuset samsas runt Globen är ren poesi. Jag jobbade för Uppdrag Granskning idag, vi hade anledning att ta bilder av staden …, och Knut (reportern) sade innan vi gick ner för de många trappstegen: Jag känner att jag älskar den här staden! Och trots att vädret var kompakt grått så är jag benägen att hålla med honom; jag tror jag älskar den här staden!

Även i gråväder visar Stockholm upp sin skönhet. Stora kryssningsfartyg når ända fram till tröskeln. Gamla stan är som en riktigt gammal rosenbuske, intagande, tät och väldoftande!

 

Vacker vinterdag

Den här tiden på året, när snön ligger vit och solen börjar värma om dagarna, är det extra roligt att vara ute och fotografera. Jag gjorde en utflykt till Mariefred idag och gick en sväng runt Gripsholms slott. Det är ett magnifikt slott, färgstarkt ligger det på en egen liten halvö. Utbyggt i olika etapper och stilar. Mycket sevärt. Det var som sagt en perfekt dag för foto. Men jag hade glömt systemkameran hemma…. Tur då att mobiltelefonerna av idag har ganska så okej kameror inbyggda, dessutom kan man ha ett litet photoshop i telefonen som gör att man kan bättra på och snygga till bilderna en del. Det blev min räddning idag.

Gripsholm ligger som ett sagoslott på en halvö utanför Mariefreds charmiga stadskärna.

 

 

En kväll i förorten

Häromkvällen åkte jag tunnelbana ett par stationer och klev av i Fruängen. Det är en förort av klassiskt snitt, litet utecentrum, korvkiosk och ett gäng höghus runtom. Föraktad av många. Älskad av andra. Jag är själv uppvuxen i vad man på den tiden kallade ”sovstad”, nämligen Märsta, mitt emellan Stockholm och Uppsala. Så det här är en typ av miljö jag känner mig hemma i. Fast i Märsta var det pendeltåget som gällde, i Fruängen finns tunnelbanan.

I mitt yrke som fotograf så lägger jag ofta märke till och noterar saker som jag med tiden förstått att inte alla gör. Det kan vara en så banal sak som ”titta, vad vackert ljuset studsar på fasaden!” eller en brandpost som bildar symmetri med en dörr i byggnaden bakom… Jag har alltid varit förtjust i höghus. De kanske inte alltid är så vackra men de är alltid imponerande. De reser sig upp över alla träd och från de övre våningarna har man givetvis en slående utsikt, något jag gillar.

Nåväl, det som slog mig just denna kväll var – lyssna noga nu; hur vackert det var! Ett varmt ljus formligen flödade ut från kaféet på hörnan, med höghusen likt jättar mot den djupblå himlen. Ett ganska fantastiskt skådespel egentligen. Så mobilen åkte fram, i brist på bättre kamera är fördelen med mobilen att den alltid är med…

Underbara färger i Fruängens Centrum, en septemberkväll år 2010.

 

Lejon i dimma…

Häromdagen var jag på slottet och arbetade. Det känns alltid lite spännande att kliva in genom dörrarna, förlåt – portarna, till vårt kungahus. Bara trapphuset är stort som halva det hyreshus jag bor i. Människor som bär runt på stora kristallkronor och lumparkillar som står givakt, stirrandes rakt fram, timme efter timme… Resultatet av mitt filmande denna dag kommer i en tv-ruta nära dig inom en snar framtid… Men det jag närmast ville berätta, eller snarare visa, är den mobilbild jag tog vid slottet i slutet av november. Det var en sån där magisk dimdag, tjock och fet dimma som plötsligt omslöt allt i sin närhet, både slott och koja… En vykortsdag rent av. För ni har väl sett de fantastiska vykortsbilder som brukar finnas i t.ex. London, oftast i svartvitt, tjusiga statyer eller gamla hus med gatlyktor omkring – och allt insvept i bomullsliknande dimma.

Även en usel mobilkamera (1 mpx) ger ett skönt resultat när dimman väller in. Lejonbacken vid slottet i gamla stan. November är en vacker månad…

 

 

Guggenheim, Bilbao

Hade  kört några dagar längs medelhavskusten först. Underbara små städer i södra Frankrike och norra Spanien. En svindlande väg över Pyrenéerna via lilleputtlandet Andorra. Varmt hela tiden. Tog oss ner för bergen, passerade Riojas alla vinrankor för att äntligen närma oss Atlanten. Där, vid Biscayabukten, ligger Bilbao, stort som Göteborg. (Om man räknar med förstäder - en miljonstad). Staden ligger vackert bland kullar, med floden Nervión som en pulsåder i mitten. Och vid dess strand ligger ett magnifikt hus, ett av målen för vår resa; Guggenheimmuséet. Helt enkelt otroligt häftigt! Ritat av Frank Gehry, invigt 1997. Givetvis drar utställningarna folk men faktum är att själva byggnaden genererar massor av besökare. Huset är ett konstverk i sig. Och lika otrolig som utsidan ter sig är också insidan. Det finns inte en rak vägg. Det böljar, böjer sig och liksom krumbuktar sig; uppåt, framåt och överallt!

Vi hann fram till Guggenheimmuséet i precis rätt tid. Solen sänkte sig över staden och studsade i de titanklädda väggarna.

Kommer man till Bilbao får man bara inte missa att besöka muséet. Utställningarna håller mycket hög klass, stora installationer som sätter fart på fantasin. I entréavgiften ingår en audioguide och jag rekommenderar att ägna tid åt delen som berättar om byggnaden och hur den kom till. Det berättas att Gehry, efter att ha besökt platsen, ritade grundidén till huset på baksidan av ett vanligt kuvert! Och när han skapar formerna så gör han det i ett enda drag, han lyfter inte pennan från papperet förrän han är klar.

Onekligen en häftig ”kåk”…

Utanför muséet finns denna jättespindel, skapad av Louise Bourgeoise. Drygt nio meter hög!

På bottenvåningen i muséet hittar man The Matter of Time av Richard Serra. En gigantisk installation av enorma järnplåtar där tid och rum kommer ur balans… Den största skulpturen väger 276 ton! Inga kameror var tillåtna men oj, vad det plåtades överallt…

Jag var bara tvungen att se huset i kvällsbelysning.   Även det en upplevelse.

 

Konstrunda i Skåne

Under påskhelgen är det tradition med konstrundan i Skåne. Massor av konstnärer har öppet hus för allmänheten. Folk kommer från när och fjärran, jag har hört mängder av danskar (förstås) och tyskar både här i Malmö och runtom där jag rört mig. Konstrundan är en stor grej, helt klart. Jag hade ledigt från filmandet igår och passade på att kolla runt lite.  Men jag hade kameran med mig och givetvis blev det en del plåtande. Man kan säga att jag producerade min egen lilla konstrunda… En solig dag i Skåne är lockande för en fotograf med lite tid över.

Första stoppet blev vid stranden i Lomma. Uderbara sanddyner och långgrunt. Plötsligt kom en tjej ridande längs stranden, här har hon tagit sig ut på en liten sandbank med hästen. Malmö i bakgrunden.

 Sen drog jag till Bjärred, där finns en fin långbrygga med kallbadhus och restaurang längst ut. Bryggan har gamla fina anor, en gång i tiden gick en ”badlinje” (järnväg) mellan Lund och Bjärred. Då fanns förstås också ett tjusigt badhotell.

 

En gång i tiden var bryggan 700 meter lång. Idag är den 524 meter, fortfarande en av de längsta i landet.

Nästa anhalt blev lärdomsstaden Lund som låg oerhört stilla en dag som denna. Skönt att vandra runt och bara titta på alla vackra byggnader och annat som dyker upp…

Efter att ha promenerat genom ett antal pittoreska gränder där det ena huset var gulligare än det andra gick jag in i en återvändsgränd som slutade vid järnvägen. Där, lite bakom hörnet bara, fanns flera stora väggar med graffiti (eller var det klotter?…)

Kvar i Lund. Service Experten, klatschig skylt, lockande skyltning… Men ett härligt tegelhus!

På småvägar rullade jag tillbaks mot Malmö, spanade efter fler öppna konstnärsateljéer men fastnade istället för dessa underbara hjulspår. Den bonden är sannerligen en konstnär!

Några kilometer därifrån passerade jag det här ökenliknande fältet, helt fascinerande. Svårt att se i den här skalan men det fantastiska med bilden är vindkraftverket som sticker upp mitt i bild!

Tack Vägverket för denna väg. Men vad döljer sig bakom krönet? Är det vägens slut eller…

 

Kockums dog, Västra Hamnen föddes

En gång i tiden fanns Kockums, ett  stort och stolt varv i Malmö. Men tiderna förändrades och Kockums försvann, den gigantiska kranen monterades ner och såldes. Området i Västra Hamnen förändras nu i snabb takt till ett modernt och ganska så  spektakulärt bostadsområde med Turning Torso som den självklara mittpunkten. Jag vandrade runt i området igår och blev rätt fascinerad av det jag såg. Husen är oerhört “coola”, man har visat stort mod i planeringen. En del hus ser ut som skokartonger (fast från fina butiken), andra krumbuktar sig liksom och allt smälter ihop i en skön harmoni. Ganska trångt mellan husen men ändå har man lyckats få det att kännas luftigt, det är takterasser och balkonger vart man än ser. Och mitt bland höghusen finns en underbar länga radhus där inget är det andra likt. Längst ut mot havet ligger två fantastiska hus, de påminner om tårtor med vita med kuber liksom staplade på varandra…

Längst ut mot havet ligger det här underbara huset, som en gräddbakelse sträcker den ut sig längs havet.

Den självklara medelpunkten i området är förstås Turning Torso. Med sina 190,4 meter och 54 våningar sticker den upp och syns var man än befinner sig. Då jag gick runt där såg jag många människor som lät sig fotograferas framför tornet. Huset är en magnet.

Turning Torso blev klart 2005 efter fyra års arbete. Arkitekten heter Santiago Calatrava. Det finns endast ett bostadshus som är högre i Europa, nämligen Triumfpalatset i Moskva (264 meter). I förgrunden en länga med radhus där inget är det andra likt, vackert byggda intill den lilla ån som rinner förbi.

Jättemakaronen dominerar. Färgsättningen i området är bitvis riktigt läcker.

Om man åker runt området och ser det liksom bakifrån blir intrycket ett annat…  Påminner faktiskt om Dubai, där husen slutar tar öknen vid.

 

Ekholmen

Idag gjorde vi en liten utflykt. Det är mysigt att packa fika i ryggsäcken och dra ut. Att vandra i något av alla de friluftsområden som finns runt om  Stockholm är oerhört avkopplande.

När man står på spången och tänker bort vägbruset i fjärran så skulle det lika bra kunna vara nånstans bland fjällen, björkarna är små och taniga, marken liknar ett träsk eller myrmark om man så vill. Fridfullt. Härligt.

Vi for till Hågelby mellan Alby och Tumba, där finns ett gammalt slott men också ett naturreservat. Något jag uppskattar vid sådana här tillfällen är att slippa kånka på en massa tunga prylar (som jag gör rätt ofta i jobbet). Det enda som får följa med förutom fikat är min stillbildskamera. Ända sedan jag fick min första kamera, en Kodak Instamatic (med blixtkuber!) har jag gillat att komma ut i naturen och fotografera. I jobbet följer jag ju ofta människor i rörelse, vilket är oerhört kul och utmanande.  Men just därför är det också så avkopplande att stå öga mot öga med en gammal ek, studera den ett ögonblick, plocka fram kameran och fånga bilden av det jag ser. Och eken står kvar, den ”bjuder på sig själv”. Underbart!

Den här eken är förmodligen rejält gammal. Ihålig men vacker.

En syn man inte ser varenda dag! Insidan av en uråldrig ek.

När man vandrat på spängerna en bra bit kommer man till Ekholmen, en 30 meter hög halvö där det alltså finns ett gäng fina gamla ekar. På andra sidan sjön susar bilarna förbi på E4, jag har själv åkt där massor av gånger men aldrig anat vad som döljer sig på denna sida sjön.

Ute på Ekholmen, nere vid vattnet. En gammal båt fastfusen i isen.

En kvart med bilen och vi befann oss i rena vildmarken…